Den 27 juli 2025 tillkännagav Donald Trump och Ursula von der Leyen ett avtal som fastställer en grundläggande tullsats på 15 % för de flesta europeiska produkter som exporteras till USA. Denna obalanserade kompromiss undviker det värsta, men försvagar ytterligare Europas konkurrenskraft.
Tullsatsen på 15 % skulle gälla för cirka 70 % av EU:s export till USA. Kompromissen avvärjer hotet om en tull på 30 %, som tidigare föreslagits av den amerikanske presidenten, men ligger fortfarande långt över den genomsnittliga tullsatsen på 1,2 % som tillämpades under 2024. EU har även åtagit sig att investera 600 miljarder dollar i USA samt att köpa amerikanska energiprodukter till ett värde av 750 miljarder dollar under en treårsperiod – åtaganden vars genomförbarhet ifrågasätts.
Europa står lika bra – eller bättre – än sina konkurrenter
Trots att avtalet är obalanserat placerar det EU i en relativt fördelaktig position. Endast Storbritannien åtnjuter mer gynnsam behandling, medan Japan också kommer att omfattas av 15 % tullar, Indonesien och Filippinerna av 19 %, och Vietnam av 20 %. För länder utan avtal – såsom Kanada, Mexiko, Sydkorea och Brasilien – hotar Trump med tullar på mellan 25 % och 50 %.
Denna ”rangordning” av USA:s handelspartners bekräftar Trumps administrations strategi för bilaterala förhandlingar, där maktbalansen i enskilda relationer prioriteras framför multilaterala avtal.
Europeiska företag står inför en utmaning vad gäller konkurrenskraft
Effekterna på europeiska företag kommer att bli särskilt allvarliga inom flera nyckelsektorer. Stålindustrin är fortsatt föremål för tullar på 50 %, medan fordons-, kemi- och maskinindustrin nu möter 15 %. För fordonsindustrin, som redan är försvagad av konkurrens från Kina, innebär denna skatt ett ytterligare handikapp på en avgörande amerikansk marknad.
Utmaningen förvärras av att euron har stärkts med 13 % mot dollarn sedan januari, vilket ytterligare försämrar priskonkurrenskraften. Bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av dessa tullar beror till stor del på antaganden om vem som kommer att bära kostnaden längs hela värdekedjan – från europeiska exportörer (och deras leverantörer) till amerikanska konsumenter. Nyligen genomförda företagsundersökningar från USA:s regionala centralbanker tyder på att amerikanska företag och konsumenter absorberar nära 90 % av de extra kostnader som tullhöjningarna medför.
För vissa lätt utbytbara produkter kan dock effekten bli större för europeiska exportörer. Möjligheten för europeiska företag att själva bära tullbördan verkar redan vara begränsad inom sektorer som stål, kemi och fordonsindustri.
En defensiv strategi i skuggan av europeiska splittringar
EU:s acceptans av ett ofördelaktigt avtal kan förklaras med viljan att undvika det värsta och återställa viss handelsmässig stabilitet. Det speglar också interna splittringar inom Europa. Exportländer som Tyskland, Italien och Irland, samt östeuropeiska nationer som oroar sig för de geopolitiska konsekvenserna, drev på för en snabb kompromiss snarare än att riskera en upptrappning.
EU bevarar därmed tillgången till sin viktigaste marknad utanför Europa (20 % av exporten, exklusive handel inom EU), men till priset av en försvagad konkurrensposition och finansiella åtaganden vars uppfyllande är osäkert – eller till och med omöjligt.
