Stram politik, dämpad tillväxt, lägre inflation
I takt med den accelererande disinflationen är den turkiska ekonomin på väg mot en långsammare men mer balanserad tillväxtbana. Under detta år och fram till 2026 kommer den privata konsumtionens (cirka 55 % av BNP) bidrag till tillväxten att förbli begränsat på grund av en fortsatt stram penningpolitik. Centralbanken förväntas gradvis börja sänka sin enveckorsreporänta (46 %) i juli 2025 för att nå 30 % i mitten av 2026, i takt med disinflationen. Inflationen kommer att fortsätta att belasta hushållens budgetar, särskilt bland personer i de lägre och medelhöga inkomstklasserna. Följaktligen kommer den privata konsumtionens bidrag till tillväxten främst att bero på den högre inkomstgruppen. På den offentliga sidan kommer den stramare finanspolitiken, som innebär utgiftsnedskärningar (exklusive återuppbyggnaden efter de två jordbävningarna 2023), att minska den offentliga sektorns bidrag till tillväxten (cirka 12 % av BNP). De privata investeringarna (cirka 10 % av BNP), som också försvagats av höga finansieringskostnader, förväntas visa en gradvis förbättring från och med andra halvåret 2025. Nettoexporten kommer fortsatt att hämma tillväxten, om än i mindre utsträckning, främst tack vare lägre globala energipriser, begränsningarna av guldimporten och högre intäkter från turismen under 2026 (uppskattade till 70 miljarder USD, en ökning med 8 % jämfört med 2025). Utvecklingen av varuexporten kommer att påverkas av en återhämtning i efterfrågan inom EU, särskilt i Tyskland, samt av hur den amerikanska ekonomin utvecklas. Om dessa faktorer är positiva under 2026 kan det leda till en återhämtning i industriproduktionen, som under perioden januari–april 2025 växte med blygsamma 1,3 % jämfört med samma period året innan. Exporten från den turkiska försvarsindustrin och relaterad teknisk programvara kommer definitivt att förbättra sin senaste höga tillväxtprofil.
Den turkiska liran kommer att fortsätta att stärkas i reala termer under 2026, om än i långsammare takt, och därmed stödja disinflationsprocessen. Den årliga inflationen förväntas sjunka ytterligare till nära 26 % vid årets slut. Den kommer dock fortfarande att ligga betydligt över centralbankens prognos på 12 %. Om inte någon oväntad valutakurschock inträffar bör detta driva på disinflationen genom att bromsa prisökningarna på importerade basvaror. Att prisinertien inom tjänstesektorn bryts och att inflationsförväntningarna förbättras kommer att stödja denna trend.
Minskande underskott i utrikeshandeln, finanspolitisk konsolidering fortsätter
Underskottet i inkomstbalansen till följd av utländska investerares hemtagande av intäkter samt överskottet i tjänstebalansen kommer att bestå under 2026. Det minskande underskottet i utrikeshandeln kommer återigen att minska bytesbalansunderskottet som andel av BNP. Intäkterna från turism och transporter förväntas vara bland de viktigaste bidragande faktorerna till överskottet i tjänstebalansen. Relativt låga globala energipriser kommer att bidra till en minskning av importkostnaderna, medan exporttillväxtens takt främst kommer att bero på en återhämtning i de europeiska ekonomierna. Två riskfaktorer kvarstår i detta sammanhang. För det första kan en potentiell nedgång i de globala handelsvolymerna, orsakad av Trump-administrationens oförutsägbara tullpolitik, försvaga efterfrågan på turkiska exportvaror. För det andra kan regionala geopolitiska händelser tvinga fram en stängning av viktiga transportvägar, vilket potentiellt kan driva upp importpriserna på råvaror. En stängning av viktiga transitvägar (t.ex. Hormuzsundet), för att inte tala om skador på oljeproduktionsanläggningar, skulle dramatiskt höja energipriserna.
I juni 2025 uppgick centralbankens bruttoreserver till utlandet till 156 miljarder USD (vilket motsvarar cirka 85 % av den kortfristiga utlandsskulden, varav drygt hälften i guld) jämfört med 98,5 miljarder USD i maj 2023. Under 2024 och 2025 har den dämpade inhemska efterfrågan, som orsakats av det officiella månatliga taket för kredittillväxten (mellan 1,5 och 2 %), bidragit till att minska bytesbalansunderskottet och ökat centralbankens internationella reserver. Tillväxten i valutareserverna ledde till en minskning av riskpremien – den 5-åriga USD-CDS:en sjönk till 285 punkter i juni 2025 jämfört med 888 punkter i juli 2022. Detta har förbättrat landets förmåga att attrahera inflöden av utländskt kapital. Beroendet av kortsiktiga kapitalinflöden för att stödja ökningen av valutareserven utgör dock en utmaning för centralbanken när det gäller att upprätthålla den turkiska liras stabilitet inför potentiella yttre och inhemska påfrestningar.
Den finanspolitiska konsolideringen kommer även fortsättningsvis att drivas av minskade utgifter, främst när det gäller diskretionära utgifter (dvs. driftskostnader, stöd till lokala projekt m.m.). Inflationsavmattningen kommer att underlätta en avmattning i tillväxten av personalkostnaderna, som utgör 30 % av den totala kostnaden. Räntebetalningarna, som ökade med 75 % under januari–maj 2025 jämfört med nivån året innan, förväntas dock förbli höga. Till följd av den ökade inflationen och den stramare penningpolitiken steg den genomsnittliga kostnaden för inhemsk upplåning till 47 % i maj 2025, jämfört med 35 % i maj 2024.
Regionala geopolitiska spänningar kommer att prägla utrikespolitiken
Turkiet har ett presidentstyre som infördes genom en folkomröstning 2017. Den verkställande makten och de verkställande uppgifterna utövas och fullgörs av presidenten. Presidentvalet 2023 vanns av president Recep Tayyip Erdoğan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AK Parti). Det inhemska politiska läget förväntas förbli relativt stabilt.
Turkiets utrikespolitik har under de senaste åren främst styrts av ekonomiska överväganden. Geopolitiska spänningar, särskilt i Mellanöstern, förväntas spela en mer betydande roll från och med 2025. Landet förväntas agera försiktigt för att undvika att dras in i konflikterna. Även om Turkiet inte är inblandat i konflikten mellan Iran, Israel och USA står landet ändå inför betydande risker. Medan Ankara upprätthåller diplomatiska och kommersiella förbindelser med Teheran skulle en mer omfattande konflikt kunna destabilisera Turkiets sydöstra gränser, på grund av närvaron av iranstödda grupper i Irak och Syrien. Turkiet kan också tvingas hantera flyktingströmmar från grannländerna på nytt. Turkiet kommer att fortsätta att fungera som en central diplomatisk medlare, vilket är fallet i de pågående samtalen mellan Etiopien och Somalia samt i förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland.
Turkiet har utökat sin närvaro i Afrika genom investeringar i infrastruktur, energi och telekommunikation. Landet har etablerat starka ekonomiska band med afrikanska nationer och positionerat sig som en viktig partner: handeln mellan Afrika och Turkiet ökade från 5 miljarder USD år 2003 till 33 miljarder USD år 2024. Turkiet är visserligen medlem i Nato, men strävar efter att upprätthålla en viss strategisk autonomi, vilket framgår i Syrien, Libyen och Kaukasus. Landets förhållande till EU är fortsatt komplicerat – på dagordningen står de frysta anslutningsförhandlingarna, Cypernfrågan och spänningarna med Grekland – även om båda sidor fortfarande är bundna av sina gemensamma intressen.

Europa
USA
Storbritannien
Irak
Ryssland
Kina
Schweiz