Den globala överkapaciteten inom stålindustrin bidrar till fragmenteringen av handeln
Inför den växande globala överkapaciteten inom stålproduktionen – uppskattad till cirka 640 miljoner ton – i kombination med en dämpad efterfrågan, intensifierar länderna sina åtgärder för att skydda sina stålindustrier. Kina står ensamt för nästan hälften av denna överkapacitet (305 miljoner ton), men kan komma att öka den med en mängd motsvarande Italiens kapacitet – Italien är den näst största producenten inom Europeiska unionen (EU) – fram till 2028. Nettoeffekten kommer dock att bero på vilka nedläggningar som faktiskt genomförs för att kompensera för detta och vilken typ av kapacitet som tas ur drift, eftersom tidigare erfarenheter har visat att en del av den avvecklade kapaciteten redan var delvis eller helt inaktiv. Medan den inhemska efterfrågan fortsätter att hämmas av den pågående krisen inom byggsektorn har den kinesiska exporten ökat med mer än 150 % mellan 2020 och 2025, särskilt till Sydostasien, Afrika och Mellanöstern.
Denna trend förväntas fortsätta, eftersom den förväntade återhämtningen i den globala efterfrågan från och med 2026 inte skulle räcka för att absorbera överskottskapaciteten, vilket innebär att den totala kapacitetsutnyttjandegraden kommer att ligga under 75 %. Följaktligen skärper länderna sina riktade åtgärder (antidumpningstullar), främst mot Kina, men vidtar också i allt högre grad mer omfattande åtgärder för att bättre motverka kringgåendestrategier, genom att kombinera tullmässiga och icke-tullmässiga handelshinder, såsom den europeiska koldioxidmarknadsmekanismen.
Detta har lett till att EU och USA – världens två största stålimportörer – nyligen har skärpt sina handelsåtgärder, med risk för att störningar uppstår i de regionala värdekedjorna. Washington har höjt tullarna på stål från 25 % till 50 %, medan Bryssel just har halverat sin tullfria importkvot (18,3 miljoner metriska ton) med verkan från juli 2026, samtidigt som man höjer tullsatsen för import som överskrider denna kvot till 50 %. Eftersom det europeiska beslutet fortfarande är alltför färskt återspeglas det ännu inte i statistiken. Däremot har USA noterat en kraftig nedgång i importen (cirka -40 % jämfört med samma period föregående år under första kvartalet 2026), medan produktionen ökade med 7,5 % under samma period. Även Kanada, Indien och Storbritannien har skärpt sina tullåtgärder.
Stängningen av de europeiska och nordamerikanska marknaderna påskyndar regionaliseringen av handeln, där Kina omdirigerar sin överskottsproduktion till ASEAN-länderna och, i mindre utsträckning, till Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Även om denna trend främst påverkar Kina drabbar den också vissa perifera partnerländer, såsom Storbritannien och Turkiet, som exporterar 76 % respektive 42 % av sitt stål till EU, men som just har förlorat 43 % respektive 27 % av sina kvoter. Fragmenteringen bidrar till att stålpriserna skiljer sig åt mellan olika marknader. Medan priserna har stigit i Europa och, i ännu högre grad, i USA sedan 2025, är de fortfarande relativt låga i resten av världen. Dessa skillnader kommer sannolikt att bestå, att döma av de priser som förväntas på terminsmarknaderna.
Den växande efterfrågan på mineraler som används i energiomställningen och digital teknik förväntas förbli stark. Elektrifieringen av bilar, utbyggnaden av förnybar energi (vindkraft, solenergi och energilagring) samt utbredningen av datacenter utgör alla tillväxtområden för efterfrågan på kritiska mineraler (koppar, aluminium, kobolt m.fl.).
Enligt Internationella energimyndigheten (IEA) kommer efterfrågan på strategiska mineraler att öka två- till trefaldigt fram till 2030, beroende på vilka scenarier som beaktas för utsläpp av växthusgaser (GHG), främst driven av efterfrågan kopplad till teknik för energiomställningen. Den globala efterfrågan på koppar förväntas öka med 40 % fram till slutet av decenniet. Detsamma gäller för litium, där en tredubbling av efterfrågan enbart skulle drivas av tillämpningar kopplade till energiomställningen.
För närvarande har Kina en tydlig fördel när det gäller att säkra sina leveranser, särskilt av raffinerade metaller. Landet är den ledande producenten av viktiga industrimetaller, liksom av kritiska grundämnen såsom sällsynta jordartsmetaller. Kina står till exempel för nästan två tredjedelar av den globala produktionen av raffinerat litium, hälften av raffinerad koppar och mer än 80 % av sällsynta jordartsmetaller.
Under de senaste två decennierna har det gjorts få större kopparfynd, samtidigt som prospekteringskostnaderna har skjutit i höjden, från 91 USD/ton 2011 till 802 USD/ton 2020. Gruvföretagen klarar inte av att möta den snabba tillväxten i utbudet på medellång sikt. Gruvföretagens förmåga att ersätta gruvor i drift hämmas också av långa uppstartstider för produktionen, med en genomsnittlig ledtid på 18 år för gruvor som tas i drift mellan 2020 och 2023 – en ökning med 40 % jämfört med för 20 år sedan.
Dessa processer fördröjs ytterligare av lokala sociopolitiska frågor såsom miljöfrågor, ursprungsbefolkningar och nationalisering av resurser, samt stigande produktionskostnader på grund av den ökande tekniska komplexiteten hos de fyndigheter som utvinns. Investeringar i brownfield-projekt och förvärv är fortfarande en prioritet, men prospektering och greenfield-projekt saknar investeringar, vilket kan leda till utbudsbrist på många råvarumarknader.
Gruvföretagen måste påskynda sin tillväxt samtidigt som de upprätthåller en hög lönsamhet. Stramare finansieringsvillkor och det makroekonomiska läget gör det svårare att säkra finansiering. Marknadsvärderingarna blir allt mer divergerande, ofta på grund av portföljer som är inriktade på tillgången till mineraler som är avgörande för energiomställningen. Detta driver företagen att omstrukturera sina portföljer. Vi förväntar oss därför en ökning av fusioner och förvärv som syftar till att omfokusera på mineraler som är väsentliga för energiomställningen. Med starka utsikter för efterfrågan på koppar förväntas en ytterligare konsolidering av koppartillgångarna. Detta framgår av BHP:s och Lundin Minings förvärv av Filo Corp. i Argentina för 3 miljarder dollar år 2024, efter att BHP:s förhandlingar om att förvärva Anglo American strandat. Gruvföretagen avyttrar också vissa icke-strategiska tillgångar eller tillgångar med hög tillväxt, såsom platinagruppens metaller (PGM).
Stål – Vi förväntar oss att stålproduktionen kommer att öka med cirka 1 % jämfört med föregående år 2026 (jämfört med en nedgång på 2 % jämfört med föregående år 2025), driven av tillväxtekonomierna i Sydostasien samt av de utvecklade ekonomierna. Produktionen förväntas dock växa långsammare än kapaciteten, vilket minskar kapacitetsutnyttjandet – samtidigt som återhämtningen i efterfrågan förväntas bli minimal efter två års nedgång. Å ena sidan förväntas den ihållande överkapaciteten, främst i Asien, och å andra sidan ökningen av protektionistiska åtgärder som gynnar inhemsk produktion att upprätthålla skilda stålpriser mellan regionerna: sjunkande i Asien, med ett genomsnitt på cirka 500 USD/ton för året, och stigande i Europa (700 USD/ton) och Nordamerika (1 150 USD/ton).
Aluminium – Den globala aluminiumproduktionen förväntas minska något, med cirka 0,5 % jämfört med föregående år, under 2026, då producentländerna i Gulfregionen lamslås av blockaden av Hormuzsundet. Även om medlemmarna i Gulfstaternas samarbetsråd endast står för cirka 8 % av den globala produktionen, står de för nästan 20 % av exporten, särskilt till Japan (28 % av importen), USA (22 %) och EU (20 %), vilket orsakar betydande störningar i leveranskedjorna för nedströmsindustrier (fordonsindustrin, byggbranschen, elsektorn, förpackningsindustrin m.fl.). Ersättningskapaciteten är begränsad, eftersom Kina (60 % av den globala produktionen) redan ligger nära sin maximala kapacitet på 45 miljoner ton per år. Samtidigt förväntas efterfrågan öka med 1,5 % jämfört med föregående år, driven av energiomställningen – särskilt elektrifieringen av fordon, där aluminium fungerar som ett lättare alternativ till stål – och förpackningsindustrin, där metallen ersätter traditionella material som ett led i satsningen på hållbarhet. Som ett resultat av detta prognostiserar vi en prisökning på cirka 20–25 % jämfört med föregående år under 2026, med en topp på strax under 3 500 USD/ton i genomsnitt för året.
Koppar – Trots en stagnerande gruvproduktion, som hämmas av utmaningar i flera stora producentländer (Chile, Indonesien, Demokratiska republiken Kongo), förväntas produktionen av raffinerad koppar öka med cirka 1,5 % jämfört med föregående år 2026, driven av stigande volymer av bearbetat skrot, främst i Kina. Samtidigt förväntas efterfrågan öka med 2 % jämfört med föregående år, strukturellt understödd av elektrifieringen. Trots ett överskott på marknaden – även om det tenderar att minska – kvarstår utbudsspänningar på grund av uppbyggnaden av USA:s strategiska lager, som drivs av förväntningar om högre tullar på raffinerad koppar. Mellan januari 2025 och juni 2026 nästan fördubblade USA sin månatliga importtakt och ackumulerade 1,2 miljoner metriska ton koppar. Detta bidrar till att hålla priserna höga och vi förväntar oss ett genomsnittspris på cirka 13 900 USD/ton år 2026, vilket motsvarar en ökning med 40 % jämfört med föregående år.
Nickel – Den globala produktionen av raffinerat nickel förväntas minska med 3 % jämfört med föregående år under 2026, med tanke på Indonesiens restriktiva politik, eftersom landet står för 60 % av produktionen. För att minska överproduktionen och stödja priserna har Jakarta sänkt kvoterna för malmutvinning till 270 miljoner metriska ton år 2026, en minskning från 380 miljoner året innan. Till detta kommer risken för brist på svavelsyra – som är nödvändig för att producera nickel av batterikvalitet – på grund av störningar i Mellanöstern och det kinesiska exportstoppet. Efterfrågan förväntas öka med nästan 5 % jämfört med föregående år, driven av ett stigande behov av batterier, även om detta inte kommer att helt absorbera utbudsöverskottet, vilket till stor del fortfarande beror på Kinas ökade närvaro i ögruppen under de senaste åren. Som den ledande importören av indonesiskt nickel drar Kina nytta av de relativt låga priserna som är en följd av överproduktionen hos de lokala företagen. Nickelpriserna förväntas därför ligga kvar på i genomsnitt 17 500 USD/ton år 2026, vilket är något högre än nivån året innan.
Metaller
